Det är inte bra för mig att sitta hemma en hel helg, tänker för mycket då! Har dock ingen att ventilera det här med. Jag vet lösningen på hela problemet men frågan är om man ändå alltid kommer tillbaka till det här?
För min del känner jag att jag har vuxit till mig, när man var mindre så var man ingen ängel i vissa sammanhang vad gäller vänskap, tillit osv. Men nu, jag fyller 20 till nästa höst och man börjar väl ändå inse vad som är värt något i livet. Vänskap till exempel, jag tycker det är så tråkigt när folk sitter och säger saker till och sedan visar den totala motsatsen. De vänder kappan efter vinden, säger det som passar för stunden.
Hur ska man kunna lita på folk? vill de inte att andra ska se dem som bra personer? Det vill i alla fall jag! jag kan inte ändra på det som har varit men jag kan se till att i framtiden göra rätt för mig vad gäller detta. Skvaller och skitsnack, visst det är underhållande. Men jag låter hellre bli att snacka skit och är en bra vän och att folk kommer ihåg mig som en bra person än att mina vänner växer upp och inser vilken skit jag är.
samtidigt är det svårt, man sållar bland de personer man berättar personliga saker för men ibland är rinner det över ändå och man råkar berätta för fel person. man lär sig under tiden vilka man ska prata med eller inte. Jag känner mer och mer att jag börjar prata med mamma istället för vänner, hon förstår och hon är väldigt lik mig i bland.

Nu ropar sängen. Godnatt /S